Less or more

Sedan ungefär i höstas har det här med tutten (nappen) och det faktum att vi måste göra oss av med den seglat som ett litet mörkt moln på horisonten hemma hos oss. J är så fäst vid den, och blev det bara mer och mer hela tiden. I princip har hon den bara då det är sovdags, men det är omöjligt att få den av henne då hon vaknat utan en halv timmes bråk, och den senaste tiden har hon börjat galltjuta efter den också då vi kör längre sträckor. Och väljer man mellan att lyssna på hulkande gråtskrik eller inte i två timmar på motorvägen till landet, så väljer man ju tystnaden, alla gånger. Så då var vi lite fast i vår egen fälla... Men! Sen blev hon mittiallt superförkyld på söndag kväll och efter en dålig natt till måndagen kunde hon fortfarande bara andas genom munnen på måndag kväll pga allt snor. Så då tog jag tag i möjligheten och tog bort tutten eftersom natten ändå såg ut att bli orolig. Status måndag kväll: 40minuters storskrik (hon gallskrek så B undrade "mamma, varför är

Vi tillbringade veckoslutet på landet och gjorde allt sånt som små stadsbarn inte har möjlighet till annars: Trädgårdslandet skulle vändas och B och J rensade ogräs ("tycka inte om o-gäs heller", tyckte två-åringen), plockade daggmaskar i små ämbaren och hjälpte till att plantera hela rabatten full med penséer. Det var nästan mest populärt, mest för att det involverade både sprutkanna och vattenslang, och vatten är ju alltid kul.  Mellan varven satt de i gräset och plockade vitsippor (utan stjälk såklart) som de kom springande med. Små sönderkramade små blommor som under stor andakt skall placeras i en äggkopp.  På lördag eftermiddag tog jag ännu med B på ett snabbesök till min kusins bondgård för att hälsa på korna och grisarna. Mycket roligt, tyckte både han och jag!

Som grädde på moset som heter vardagscirkus drog jag på mig en släng magsjuka förra veckan och låg på badrumsgolvet och kände mig ynklig i ett dygn. Av alla vanliga, ändå rätt ofarliga, sjukdomar är ju nog magsjuka det obehagligaste - en är så ynklig, så ynklig och så medveten om hur lätt det smittar. Jag barrikerade mig i stora sovrummet och badrummet och höll ännu efter nästan två dygn typ fyra meters säkerhetsavstånd till allting och skrubbade alla dörrhandtag frenetiskt. Sedan återvände livet  och vi drog en lättnadens suck över att det inte smittade och var glada över att det blir valborg som vanligt. Så vi firade Valborg med att gå på långlunch i snöslasket och med att ha huset fullt av både barn och vuxna på första maj. En riktigt fin dag blev det, vi invigde grillsäsongen och barnen lekte hur snällt som helst medan vuxna snickesnackade. Sent på eftermiddagen vinkade vi hejdå till alla gäster och började plocka undan lite i köket. Just då passar B på att meddela att han visst

Det är full fart i det här hemmet nu, och jag antar att det kommer att lugna ner sig någon gång om 10 år eller så? Vardagen rullar på, och det funkar bra, men det finns ju ingen tid eller plats för improvisation. För att det skall rulla så måste det vara planerat: vem åker först till jobbet, vem kommer tidigare hem, vad skall vi äta? Det finns inte direkt utrymme för att freestyla så mycket på de få timmarna som finns efter att jobbdagen är slut. Efter det superintensiva halvåret som hemmamamma i London känns det ändå rätt bra nu - det är kul att gå till jobbet, och det är kul att komma hem på eftermiddagen. Ofta hinner vi vara ute en stund på gården innan middagen (vill inte ens tänka tanken på novembermörker nu!), men sen är det middag-buuklubben-läggdags och vips är klockan 8. Och vill en ha något eget gjort så skall det ske på de få timmarna som kommer efter det. Det är väl bäst att bara konstatera att kalendern är vår bästa vän just nu, står det inte i kalendern finns det inte

Vår lillfröken J fyllde två år i tisdags. När vi frågade vad hon vill ha i sitt paket på födelsedagen var svaret "Mmm - padda!" (iPad). Såatteeee - dagens ungdom osv.  Hon fick ingen padda, utan en boll och ett förkläde med Molly på. Båda två verkade vara bra grejer och, det allra viktigaste, båda var iaf delvis blå. Och inpackade i blått papper med blått snöre och med ett blått kort. Favoritfärgen alla gånger är blå - hon ritar nästan enbart med blå kritor, och ger en henne ett färgval säger hon alltid blå.  Efter två veckor med vår finska barnskötare verkar hon rätt nöjd med sin vardag, och hon snappar upp det nya språket supersnabbt. Nu har hon insett att de flesta ord på finska slutar på "i", så nu konstruerar hon egna ord för de hon inte ännu kan genom att sätta ett i på slutet. Sked - skedi t.ex, istället för lusikka. Det kommer inte att ta länge innan hon talar både svenska och finska lika bra.  Vår bestämda lilla dam börjar dagen först av alla i f

Den första veckan på jobbet blev en ganska skön mjuklandning. Det är ännu oklart exakt vad jag kommer att syssla med på dagarna, så jag har inga klara arbetsuppgifter än. Kunden, projektet och arbetsmetologin är ändå spikade, så jag tillbringade dagarna med att plugga inför ett certifieringsprov jag måste ta i slutet av april (på två år hemma hinner det tydligen hända både det ena och det andra på metodolgisidan på jobbet...) och på att försöka komma ihåg hur det var man gjorde det här jobbandet. Det är superkul att vara tillbaka - den sista tiden hemma var det så mycket praktiskt fixande hela tiden att det här med att bara vara på ett ställe kändes nästan som semester. Nu är det bara att köra på! Barnen var superkämpar och veckan hemma med nya rutiner gick bättre än jag tror att alla hade väntat sig. Och visst, det är en del pusslande och en får ju se på klockan hela tiden på eftermiddagen när en skall hem till en viss tid, men oj, så kul det är att komma hem och få famnen full a

När vi körde hem från flygfältet satt juristen och jag och tittade ut genom varsitt fönster och konstaterade att det var a. ganska fult och b. glesbebyggt. Radion spelade nån slags suomipop och pratade humor på femåringsnivå mellan varven.  Som tur blev det bättre sen när vi kom hem. En vecka senare är det fortfarande lika glesbebyggt och grått, men det är superskönt att vara hemma. Egna saker, egna sängar, egna väggar och egna golv. Och en soffa att sitta på! Så småningom börjar saker och ting falla på plats: B börjar hitta tillbaka till dagisrutinerna, J har börjat inskolningen med sin dagmamma igår och jobbet kallar på måndag. Det blir nog bra det här!

Packat och klart! Nu är hela bohaget nerpackat och slutstädningen pågår som bäst. I eftermiddag har vi ännu slutgranskning a.k.a inventory a.k.a nedskrivning av varendaste en skråma som finns i hela lägenheten. Sen lämnar vi tillbaka nycklarna och hinner ännu med nån trevlig eftermiddagsgrej innan vi sover på hotell inatt. Och imorgon är vi tillbaka i gula huset igen!

Sista veckan i London nu, och det mesta vi gör är sista gången: sista musikleken imorse, sista gången kurskväll för mig igår och vad vi än gör så är det lite vemodigt.  B funderar på vilka leksaker som väntar hemma i gula huset och juristen och jag bockar av todo's på listor fulla med saker att avboka. Vatten och el och gas och hemförsäkring och internet och avregistrera oss från läkarmottningen och listan tar aldrig slut.  Så många små trådar som skall klippas av ändå.  Jaja. Den här tiden nästa vecka sitter vi förhoppningsvis på ett flyg mot Helsingfors, strings or no strings attached. 

Den här veckan har jag tagit kontakt med jobbet igen för att diskutera vad jag eventuellt skall börja göra sen när jag öppnar dörren till kontoret igen. Allt är ännu öppet, men jag blev så peppad redan av att tala med min f.d. chef! Som jag sade till juristen på kvällen - det var ett samtal där alla talade hela meningar, och ingen upprepade samma sak 10 gånger bara för att få höra bekräftelse på det en sagt.  Redan blotta tanken på att få tillbringa dagarna i vuxet sällskap är väldigt lockande efter två år på hemmafronten. Jag är ivrig på att visa framfötterna på jobbet, ivrig på att göra nytta och ivrig på att lära mig och utvecklas. Då jag kom tillbaka till jobbet förra gången var jag visserligen också ivrig, men då visste vi ju att det ändå är temporärt, men nu känns det mer stabilt - inga nya mammaledigheter i sikte just nu. Därför passar det också superbra att jag ansökte till och fick en plats på ett mentoreringsprogram för kvinnor i teknikbranschen som börjar nu i vår. Det

4-åringen och hans pysslande har den senaste tiden stigit till helt nya nivåer - smålegon, duplon, tågbanor, spel och allt annat är ute och det enda som gäller nu är pyssel. Det skall klippas och limmas och tejpas och det går absolut inte att göra något som en har gjort tidigare utan det skall vara nya pyssel. Hela tiden. När mina idéer började sina gick vi till bibban och lånade "365 things to make and do", vilket såklart så här i efterhand tänkt var som att öppna pandoras ask, för nu kommer han dragande med den stora boken och pekar på valfri sida och vill pyssla.  Det är ju iof tur att jag i grunden tycker att det är roligt med sånt här, men ibland räcker jag inte till när en samtidigt borde underhålla en snart två-åring som inte riktigt förstår det här med pyssel ännu, om vi säger så. Men B är oftast nöjd, och det blir det en hel del grejer där jag förvånas över hur mycket tålamod han har. Orka sitta och pilla fullt fullt med små papperslappar liksom. Veckan

Vår lilla weekendtrip till York blev riktigt lyckad - det visade sig vara en riktigt gammal stad med stadsmur och torn och tinnar, små smala gränder och massvis med söta butiker och restauranger.  Tyvärr var vädrets makter inte riktigt på vår sida, men vi ignorerade det och hade det hur bra som helst.  På lördag träffade vi några kompisar som bor ganska nära York och gick till tågmuseet och åt lunch efteråt - barnen (speciellt B) var glada över att få leka med någon som talar svenska, och även om tågmuseet inte var en så stor framgångssaga för den här ålderns barn så var det en kul eftermiddag.  På söndag utforskade vi stadsmuren och smala små gränder (superspännande om en är fyra år gammal!) och hann ännu med en sväng till stadsmuseet där de hade byggt upp en hel viktoriansk stad komplett med butiker, bostadshus, polisstation, skola och fängelse (fullträff också här med barnen).  York påminde lite om Borgå till stämningen, det var mycket folk i rörelse och jag kan tänka mig att med fi

Den här veckan har varit ganska tung - juristen har jobbat långa dagar och jag känner av att veckoslutet uteblev förra veckan. Dessutom har J pottränat, hon märkte själv när hon behöver gå på pottan vilket såklart är en jättebra grej - kruxet är bara det att hon ännu i förrgår inte visste hur hon sen skulle få ut det, så det var ett evigt upp- och neddragande av byxor. Rekordet var 12 pottgånger på 30min utan resultat. Nu har det dock vänt  och vi är nere i bara två övningsgånger innan det finns något i pottan... 😅 Men nu är det iallafall slut på veckan och imorgon åker vi på veckoslutsutflykt till York. B är ivrig och har redan packat sin ryggsäck, och vi vuxna tycker att det skall bli kul att byta miljö en stund. Det blir antagligen vår sista längre utflykt från London, för nu är det bara dryga 3 veckor kvar innan flyget för hem oss till Finland igen. 

På restaurangen ... är jag supersnabb på att scanna menyn och bestämma mig. Ändrar mig aldrig och ångrar mig sällan. Och finns det chokladfondant tar jag alltid den (och tvekar inte inför att skicka tillbaka om den är gräddad för länge).  På nattklubben ... var jag helst på dansgolvet. Men det är typ evigheter sedan?  I klädbutiker ... går jag helst själv. Lyfter och nyper och känner, provar något här och något där, blir frustrerad och går hem utan att köpa något alls. Mitt bästa tips är en personal shopper som plockat fram en miljon grejer, så går man in och provar på löpande band och köper det bästa. På flygplan Önskar att jag kunde säga att jag sippar GT, äter nötter och läser någon glossig modetidning. I verkligheten drar jag fram det ena tidsfördrivet för 1- och 4-åringar efter det andra, har bunkrat upp med russin och byteskläder (varför behövs det ALLTID byteskläder på flyg ?!?!) och hoppas att vi snart är framme.  På café Dricker jag chai latte eller cokis med citron och äter k

En vet att en börjar vara i hemlandet i tankarna när en börjar surfa tori.fi och FB-loppis igen... Igår kväll skulle jag bara "titta lite" och vips hade jag reserverat den här  Den måste få nya dynor så klart men det är ju verkligen inte så svårt. Beroende på hur träet ser ut i verkligheten kanske också några lager färg, men sen är tanken att den skall bli arbetsstol i vår lilla arbetshörna på övre våningen  på landet. Inspirationsbild härifrån  http://pin.it/_AYES0o  - det där lilla skrivbordet är Ikea och skulle passa bra i vårt smala utrymme. Får se hur det blir!

Samlade sanningar från fyraåringen den här veckan: "Mamma, jag är Mickel räv och J kan vara min bebis. Du kan få vara min köksmus och laga min mat." "B: Vad är det för skugga på fönstret?  (vi är i badrummet där fönsterglasen är frostade och man ser skuggan av en buske utanför) Jag: solen skiner och busken gör skugga på fönstret B: nä. det är nog en diplodocus."

Juristen har åkt till alperna med jobbet och jag drar lasset själv det här veckoslutet. Jag har bunkrat upp med alla möjliga godsaker i köket för att förebygga blodsockerfall hos mig själv - hungrig mamma = arg mamma = omöjliga barn.  Vi är ju vana med att vara tillsammans så vi klarar oss såklart men veckosluten är ändå superviktiga andningshål för att samla lite nya krafter. Nu blir det inget andningshål för mig det här veckoslutet, så jag drar ner ambitionsnivån på typ allt, satsar på att vara ute så mycket det går (allt är enklare om man är ute!), parkerar dem framför paddan emellanåt för att få andas ut en stund och hoppas på att alla hålls friska.  Då J var riktigt liten kunde jag ibland leva i en timmes-pass: bara vi klarar en timme till så ordnar det sig. (Då har jag en kompis som levde i 10-minuters pass då cirkusen snurrade snabbast...). Den fasen är som tur över och har bara två jobbiga delar på dagen kvar: kritisk fas 1 är efter frukosten då alla skall hållas nöjda tills vi

Söder om Thamesen i stora Richmond Park vandrar det omkring "vilda" hjortar (en relik från tiderna då alla stora parker var jaktmarker...). En solig men kall söndag åkte vi dit för att kolla på djuren. Vi var tidigt ute och frosten låg kvar på marken och det var jätte vackert. Vi vandrade runt en stund och hittade till slut djuren precis där Tripadvisor sagt att de oftast finns :) Det fanns massor av dem, och de var inte alls skygga. Vi var kanske 5-10m ifrån dem, och de brydde sig inte alls. Ungefär här tog det roliga dock slut, för vi har tydligen blivit så Londonifierade att vi inte mera kan klä på våra barn för kallt väder, så efter att spänningen med djuren lagt sig började båda två gråta hysteriskt och hacka tänder. Och då är vi ca 40min gångväg från metron, har förstås ingen akku i telefonerna (iphone är inte kompatibla med kyla, som känt) och det finns inga taxin.  Men ja, vi klarade den pärsen också.  Lärdomen? Klä på er ordentligt och åk till R

Do: - åk. Såklart skall man åka. Att åka bort hemifrån ger en alltid så mycket mer än att bara gå runt i samma cirklar som hemma. - fundera inte alltför mycket på det ekonomiska. Det är klart man måste ha en plan, men gör inte det ekonomiska till huvudsaken. Vi åkte definitivt inte till London för lönens skull, men det har varit värt det på många andra sätt. - skyll inte på barnen, de rotar sig på några veckor och finner sig snabbt i sin nya vardag. Dessutom får de gratis språkbad och en massa nya upplevelser! Don't: - 6 månader är en jobbig tidslängd. I fyra månader kan en leva rotlöst utan något sammanhang, och på en 6 månaders period hinner en inte skapa sig något sammanhang om en inte jobbar. För mig som bara var hemma med barnen blir det till slut lite jobbigt att ha så lite vuxet sällskap. Nästa gång stannar vi längre och sätter barnen i dagis så vi kommer in i samhället bättre den vägen. Och/eller så jobbar vi båda. - Ta med egna saker hemifrån. Visst klarar en

Två gånger medan vi har varit här har det varit fullständigt kaos: 1.  Den ena dagen det snöade ca en kvart i januari. Alla metron som åker ens en meter utomhus mellan två stationer stannade, all trafik på gatorna stod stilla och det här var det enda alla talade om den veckan.  En mycket dramatisk dag. 2. Metrostrejken i januari. Tydligen är det här en årligen återkommande grej som stockar upp hela staden när inget tåg och ingen metro rör sig på ett helt dygn. Alla 8miljoner människor får ta sig till jobbet på något annat sätt, en inte helt lätt uppgift eftersom alla som åker under jorden vanligtvis nu skall åka buss, bil eller taxi. För vår nanny tog den 4,5h att komma till jobbet den dagen, och juristen hyrde citycykel och cyklade en timme till jobbet. Såklart ösregnade det som grädde på moset den dagen :)

Trots att London är en storstad finns det hemskt få höga hus: ett fåtal i city, en handfull på nybyggda Canary Wharf och några få på södra sidan av floden. Delvis beror det på att utsikten till St Pauls Cathedral är skyddad från alla väderstreck - det finns sektorer i staden som skall ha fri utsikt till St Pauls och det får inte heller finnas något som stör utsikten bakom den. (Döm då om ramaskriet det blev då nybygget Manhattan Loft förstör en utsiktssektors utkant...).  Anyways - i en av skyskraporna i city - the "walkie-talkie building" till vänster i bild där uppe får man komma upp till utsiktsvåningen gratis bara man bokar tid några veckor i förväg. Där finns några överprissatta restauranger men också en fin utsikt över hela staden. Vi fick biljetter till mellandagarna då mina föräldrar var här och hade tur med vädret - det vara bara flodmynningen och Tower bridge som var täckta i Londondimma just den morgonen. Med tanke på att kalaset var gratis

Det är som om London skulle ha hoppat över vintern helt och hållet i år - några morgnar har det varit några få minusgrader, men mest ligger temperaturen stadigt mellan fem och tie plusgrader. Nu blommar redan de första körsbärsträden, de första tulpanerna börjar sticka upp näsan i rabatterna och magnoliorna har stora knoppar. Med god tur hinner vi med två vårar i år - först en här och sen en annan hemma i Finland! Det känns lite som att vi har en fot i kappsäcken på väg hem redan iom att det redan måste ordnas en massa praktiska grejer inför hemresan, men vi försöker att hållas kvar i vardagen ännu. En kan ju inte gå och längta hem i knappa två månader liksom! Så vi kör på som vanligt och betar av på vår todo-lista, drar med barnen på nya museer, bygger tågbanor, går på musiklekis, äter fiskpinnar och skalar bananer. Vardagen är nog ändå bäst. Så tar vi flytten och allt vad den innebär sen lite närmare. 

B fick två spel av julgubben och de har nästan varit de av julklapparna som han varit ivrigast över. Så bra också för oss vuxna som äntligen får göra nånting lite mer meningsfullt än att låtsastala i telefon med en duplokloss... Anyways - den största vinnaren är Uno Junior  Vi spelade Uno massor som barn och nu kommer jag ihåg varför - det här är ju t.om kul! B fattar precis hur det funkar och diggar att spela det. Än så länge spelar vi med öppna kort, och han fattar inte att ha strategier, men det går hur bra som helst. Det här kommer vi att spela länge, och det kommer att växa med honom - först kan man hålla korten i handen och sen kan man lägga till regler om att man får lägga flera likadana samtidigt eller att man bara får lägga högre valör av samma färg. Kul julklapp! Det andra spelet är ett mycket enkelt brädspel där man skall fylla sin egen pizza med fem olika slice:ar. Man snurrar på en snurra för att få veta vilken färgs slice man får ta och så väljer man en från bordet där al

Kring jul fick vi mittiallt enhel massa möjligheter att vara kulturella och hann med två musikaler och en bio inom en vecka.  Först ut var Aladdin och den hade jag stora förväntningar på - soundtracket från filmen var trots allt länge min feelgood-musik. Förändringen från film till musikal funkade bra - de hade ändrat storyn och karaktärerna lite för att få bort de talande djuren, och det var en visuellt jätte fin och underhållande show. Minus i kanten för att prinsessan Jasmine var ganska menlös, stort plus för att anden i flaskan var om möjligt än mer underhållande än i filmen.  Strax efter jul såg vi Motown med mina föräldrar, men det blev ingen av oss så imponerad av. Den handlar om skivbolaget Motowns historia och utlovade Stevie Wonder, Jackson Five, Diana Ross och the Supremes. Tyvärr var alltsammans ganska platt och nästan tråkigt, så här blev det ingen fullpott... Nästa dag tog juristen med mig till vår lokala bio för att se Rogue One. Vår lokala Bio Grani hemma bleknar tyvärr